Vajande på tå

Vajande på vänster tår för att kika över planket till sanningen
så höll det andra benet dem balansen.
Dyn av förljugenhet nådde nu knäna.

Dom satt där sen med ett grepp om syltburkarna.
Förrådet sinade och det gällde att hålla hårt om locken.

De besuttna hade börjat förnimma ropen av sanningar ,
men de vidhöll att de ej hörde.
De besuttna hade börjat se bitar av verkligheter
men de framhärdade att de ej såg någonting.
Makteliten höll dom i sina grepp för de behövde dem.

Uppburna av blinda och döva.
Uppburna av selektivt känslosamma.
Uppburna av sången om
sången om
sången om dem själva i projektioner om de andra.

På detta viset kunde dom fortsätta
trots tåget skenade mot framtiden.

Tåget hade sanningen och verkligheten i den sista vagnen och bara de kunde ,med mandat, dra i nödbromsen.

Många år senare kunde det berättas om sakers tillstånd för dem som inget ville se,
berättas om saker som de inte velat höra.

Många år senare kunde man förnimma alla varningsrop för de hade ristat sej in i vagnen likt
bokstäver i fängelseceller världen över.
Budskap om sakers tillstånd.
Budskap om verkligheten.

bm

 

*lägger in lite fler länkningar senare*

Comments are closed.